depprimerad?

fattar inte ens sj varför jag ens ska sitta å skriva här just nu det ja ska skriva..


jag har senaste minst 2 månaderna mått skit konstigt jag känner inte igen mig sj,ja vet inte vem jag är el vem jag blivit,jag känner att jag står och trampar på samma ställe i livet å sjunker bara djupare ner,jag som alltid vart den sprudlande glada tjejen som jag fått hära av alla..har tappat suget för allt...absolut ingenting är roligt längre..inget jag tyckt om att göra förr är roligt,inget är roligt,fastän jag haft sambo och barn hemma varge dag så känner jag mig som den mest ensamma människa på denna jord,ingen kan vara mer ensam än jag...hur går det ihop,ett ex. hemmet jag verkligen ÄLSKAR att pyssla i hemmet,jag tänker på det å då ser jag framför mig hur roligt det är,sen när jag ska göra det är det så jävla tråkigt å jag blir såå ledsen..jag blir rädd nästan att gå i folksammlingar känns som att alla kollar på mig,jag som inte ens orkar sminka mig längre sånt jag brukar tycka är roligt,tycker sj jag är såå jävla ful och motbjudande så de är äckligt åt det!barnen håller mig mig igång så jag mår bra på dagarna och får massa skratt å känna att jag behövs,mina goungar<3<3 sen kommer kvällarna,dåp jag ältar allt..vad det är för fel på mig vem jag blivit som jag inte vill vara,jag vill vara mitt gamla jag tycka saker är roligt se framemot saker,som tanken på att ta upp hästarna igen,det som jag en gg levde för,jag bodde i stallet känns inte ens roligt men innom mig känner jag ändå hur roligt det hade vart,när fan ska man komma upp i ur den här skiten och få må som folk och inte känna sig som en levande zombie..varge dag är samma visa,ingenting är annorlunda,det är samma sak..man läser om alla andra som har så roligt å allt å önskar att jag med hade roligt,jag känner bara att jag komemr längre å längre ner,jag blir ledsen trött och arg,det går tyvärr ut över barnen som märker att jag är sur så det blir massa bråk och tjaffs med dem,men sammtidigt så vill jag bara göra allt jag gjorde förr,skratta å glädjas åt livet,när jag kunnde skratta å ha roligt,...jag älskar mina barn över precis allt annat dem är min lifsglädje,som får mig att skratta många gg om dagen,dem är ja mitt allt,finns inte ord å beskriva den kärlek dem ger mig...men jag hatar verkligen mig sj...hatar den jag blivit....hur blev det så?vem är jag....

Hej Angelica.. alla har vi våra perioder då vi frågar oss varför vi ens existerar... Vi finns, vi lever för våra barn.. jag hoppas du kommer ur detta mående, då jag vet att det inte alls är trevligt o va där! :(... Kram o ta hand om dig, och din familj!!

:( <3

Jag kan skriva ett längre mejl till dig sen om du vill, har en liten unge på mig som hänger och klänger och är avundsjuk på datorn och jag är själv hemma så det blir svårt nu?